Ibland...
...är det svårt att vara positiv.
I tisdags sammanträdde Kultur och Utbildningsnämnden och jag kunde inte vara med pga lasarettbesök i Lycksele.
Ett ärende var budget (som jag HATAR eftersom att det aldrig känns positivt, faktiskt)
Jag visste vilka besparingsförslag som var lagda från S+V och helt ärligt så kände jag mig lättad att slippa vara med på mötet. Nämnden (majoriteten) beslutade att föreslå Kommunfullmäktige, som har sammanträde den 28 nov , att Kefas (alltså den förskolan där jag har min son) ska upphöra som egen verksamhet och barnen flyttas till befintlig förskoleverksamhet.
Jag hade nog haft svårt att hålla mig för tårar (vore iofs inte första gången jag gråter under sittande nämnd).
Det gör så ont i hjärtat, även om det var väntat. Kefas är inte bara Sams förskola. Mina systrar har också gått där, jag gjorde min första prao där. Det har liksom alltid funnits. Förutom det så ÄLSKAR jag att lämna Sam där varje morgon. Nu dyker självklart upp en massa frågor i mitt huvud; Vart får han plats? Får han plats? Vilka blir hans nya lärare? Vilka kompisar kommer han gå med? Vart ska han leka om dagarna? Vem blir min nya "stöttesten"? Detta känns som ett ytterligare hårt slag mot mig som småbarnsförälder och jag undrar vad vi har för incitament att bo kvar, i nuläget?
Det kommer säkert bli bra (peppar,peppar) men just nu gör det, som sagt, ont i mitt hjärta.
Annika hjärta Kefas, föralltid
Sam på den första avslutningen för Kefas, 2011-06-28
(sen blev förskolan kommunal från att ha varit ägd av Vilhelmina Pingstförsamling)
