politikermorsan

Det här brevet har jag skickat in idag, och hoppas på att få det publicerat

Öppet brev till Västerbottens Kuriren

Sommaren är snart över och Vilhelminas ess i rockärmen, Kulturveckan med Hembygdsdagarna som avslutning är över. Kulturveckan startade den 1 juli med en konsert i kyrkan och avslutades med Spelmansstämma den 8 juli. Däremellan fanns ett gediget program med ljugarkväll, stadsvandringar, gourmétresa, workshop i osttillverkning, musik- & berättarting, öppen scen, kulning, utställningar mm.  Under helgen 6-8 juli var det Hembygdsdagarna där det anordnades allt från motorarrangemang, grillkväll, & barnföreställning till Vilhelminas eget Let´s dance med över 400 inlösta. Många är de Vilhelminabor som lagt åtskilliga timmar på att jobba på sin fritid för att se till att veckan skulle bli så bra och intressant som möjligt för alla besökare. Ett bevis på att det verkligen finns många som, i likhet med mig, tror på sin hembygd och på att vi verkligen har något att vara stolta över. Vi hade en helt fantastisk vecka och helg. Solen sken, vi hade fler knallar, större tivoli och mer besökare än på många år. Veckan kan alltså sammanfattas med ett enda ord, succé.

Jag har letat, och rätta mig gärna om jag har fel, men jag hittade inte ett ord om något av detta i er pappersupplaga. På nätet var det också tyst. Tråkigt att resten av Västerbotten inte fick läsa om vad som hände, kanske hade något blivit sugen på att ta en sväng förbi. Vi hade med glädje kunnat ta emot flera besökare som velat komma hit och ta del av allt det vi hade att erbjuda.

Den utarmning som vi ser av inlandet, där statliga verk, samhällsservice, ambulans och akutvård läggs ned och flyttas ut är tragisk. Den slår undan benen på oss som vill bo och verka här. Inte bara för att det försvinner många arbetstillfällen, trygghet är en nödvändighet för att någon ska flytta hit och bosätta sig. Väldigt trist att se att vår egen dagstidning följer samma mönster och flyttar bort sin rapportering från oss. Den är så viktig, och jag vill också kunna läsa om det jag är stolt över – nämligen min kommun. Så, ni är varmt välkomna till Vilhelmina på Mikaelimarknaden med Jakt-, Fiske-, Hem- & Fritidsmässa den 5-7 oktober, och alla andra dagar också!

Annika Andersson, koordinator för Visit Vilhelmina

Tillägg i bloggen:
Tacka vet jag Lokaltidningen som hade flera sidor om allt kul som hände

 

Som en del vet, en del inte vet och en del kanske skiter i så genomgår jag en utredning för mina ben, men främst det vänstra. Utredningen gör jag på Neurocentrum i Umeå (Neurologi är en gren av medicinen som behandlar sjukdomar i nervsystemet, källa Wikipedia)

Under några år har jag blivit svagare och svagare och i slutet av graviditeten när jag väntade Sam blev det rätt illa.

Jag ramlade i trappor och hade mig. Otrevligt.

Sedan dess har det tyvärr bara gått utför och jag blir sämre och sämre faktiskt. Jätte trist.

Men..jag håller humöret uppe och hoppas att dom ska hitta felet så jag snart kan gå igen

(Eller, gå kan jag men jag haltar. Tar mig knappt upp för trappor. Kan inte springa, inte gå på tå + att jag ramlar jÄmT!!)

Om man ska se det från den ljusa sidan som jag brukar försöka göra så har jag fått testa en hel del grejer som jag aldrig gjort annars.

Typ EMG. Har gjort det två gånger, både med nålar och med el stötar (tror dom kollar muskelaktivitet)

Obs! Händerna på bilderna är inte mina



Och så har jag fått prova på typ en stor magnet på huvudet och i nacken som gav mig impulser så jag inte kunde styra över kroppen. Armarna och benen ryckte som dom ville och jag var som en spratteldocka. Faktiskt kul.

En annan, mindre kul sak jag gjort är att ta prover på ryggmärgen.  Inte så farligt som det låter men rätt obehagligt.

Och, imorse klev jag upp klockan 05.00 och åkte till Lycksele för att ta bilder med en magnetkamera. Det var en ny spännande upplevelse.

Skallen och ryggen har jag "fotat". Det tog en timme och ska jag vara ärlig kände jag mig som ett rastlöst barn i slutet - jag fick nämligen inte röra mig.



Precis en sådan där "grej" fick jag ha för ansiktet. Jag kände mig som Hannibal Lecter - eller kanske inte riktigt.

Sedan blev jag inskjutsad i röret. En timme.