politikermorsan

Hej världen, här kommer MINA tankar....
Jag satt och läste en gammal VF (från 2/9 -11) och såg en fundering från Vilhelmina kommunfullmäktiges ordförande, KG Abrahamsson. Följande citat syftar på Alliansens val att utebli från senaste KFM;
"De gör ju en sådan märklig sak som att utebli från fullmäktige, säger han, och funderar om det verkligen var ett beslut som var grundat hos alla borgare: - Det borde vara ett individuellt beslut om man vill gå eller inte"

Jag blir ganska ledsen då jag läser att det finns ett tvivel kring mig egen förmåga att tycka.
Jag må vara ung och kanske fortfarande försöker lära känna mig själv. Jag må vara ung och lätt att forma. Jag må vara ung och lyhörd. Men att utebli var förvisso inte min idé men ett högst individuellt beslut då det (faktiskt) var upp till varje ledamot (ordinarie som ersättare) att bestämma.
Varför?
Därför:
Jag har inte varit politiskt aktiv särskilt länge och mitt första fullmäktigeuppdrag fick jag 2010.
1 november 2010 genomförs ett helt galet fullmäktige. Det är också, ska jag ärligt erkänna, det första fullmäktige jag bevittnar. Här kliver en representant från FP upp och nominerar sig själv, tvärt emot det vi tidigare kommit överens om, och får bifall från majoriteten. Det förstår jag senare var uppgjort. Här väljer majoriteten bort KDs egna representant. Det är även här jag börjar förstå att man inte vill ha något med Maria Kristoffersson, som är en av mina förebilder, att göra.
Allt kastades omkull för mig. Allt som jag trott var politik visade sig vara något helt annat.
Jag fick en klump i magen och en känsla av mobbing. Den känslan har hängt med mig under alla sammanträden som jag varit på. Jag klev upp i talarstolen i våras och berättade att jag som 26 åring redan börjar fundera varför jag håller på. Det är inte ett dugg roligt och jag skulle inte rekomendera någon i min ålder att börja, för jag går alltid hem därifrån och känner mig ledsen och nerstämd. INTE för att jag INTE får som jag vill. Det fattar tom en barnunge som jag att man måste acceptera att man inte får som man vill. Men en barnunge som jag tänker ändå att man måste lyssna på varandra, acceptera att man tycker olika men jobba tillsammans.
Mot samma mål, dvs Vilhelminas bästa.
Ska jag vara krass så tänker jag att den ända skillnaden mellan att vara eller inte vara på möten är att det blir billigare för Vilhelmina om jag inte är där.
Varför?
Därför:
Jag tycker inte att det, under fullmäktige, funnits någon vilja att kompromissa.
Detta gäller endast fullmäktige där jag bara tycker att det bråkas. Hela tiden, från alla håll.
Jag kan inte för mitt liv förstå varför man in i det sista måste sätta en armbåge i sidan på någon.
I kultur och utbildningsnämnden upplever jag något HELT annat. Vi skrattar, diskuterar, skämtar, funderar tillsammans och är ibland inte överens. Men vad gör det?
Det här blev mitt sätt att visa att jag inte tycker att det är okej, att jag hoppades att samtalet ang. klimatet skulle leda någon vart, men inte gjorde det. Att visa att jag tycker att det finns en fara med det som händer i fullmäktige då många faktiskt funderar på att sluta helt och hållet. Jag tror även att klimatet smittar av sig på resten av samhället, både via munnar och media.

Slutligen så hoppas jag att dom som röstade på mig och på Centerpartiet kan förstå min och vår handling