politikermorsan

32 årig Vilhelminabo och Centerpartist. Lever med den obotliga sjukdomen ALS. Bor i radhus med sonen Sam, 6 år varannan vecka samt min dvärgpudel Rally. Just nu jobbar jag med politik och har posten Oppositionsråd sedan valet 2014. Jag är vice ordförande i kommunstyrelsen samt i kommunens två bolag. Gruppledare för Alliansen samt för Centerpartiet i Vilhelmina. Det innebär många fler uppdrag också, svårt att rada upp. Ordinarie ledamot samt andre vice ordförande i Södra Lapplands pastorats kyrkofullmäktige samt ordinarie ledamot i Vilhelminas församlingsråd. Förutom det så jobbar jag på Vilhelmina IKs kansli samt har två barn från Afghanistan som jag är god man till :)

Idag firar jag livet

Jag har velat om jag ska blogga om detta eller inte. Men hur jag än vrider och vänder på det så är detta en stor del av mitt liv numera, så här kommer min första blogg om mitt liv med en obotlig sjukdom idag:

 

Jag satt inne på Johans mottagningsrum på neurolomottagningen vid NUS när en sköterska kom in och påpekade att jag var sen till nästa undersökning.

Jag gick ut till väntrummet där Anneli satt och väntade. Vi tog hissen en våning upp och i hissen sa jag det till Anneli: "Johan säger att jag har ALS. Johan säger att jag ska dö."

Jag grät då jag gjorde undersökningen. En magnetimpuls som mäter hjärnans signaler till nerverna. Jag hade gjort den tidigare men den här gången så ville Johan se om det förändrats sedan ett halvår tillbaka.

Det resultatet skulle eventuellt bli avgörande för en definitiv diagnos.

 

Efter undersökningen gick vi ner till centralhallen, där väntade Martin. Jag kramade Martin och viskade i hans öra: "Johan säger att jag ska dö". Det gjorde så ont inuti mig.

Vi gick till sjukhusbiblioteket där Erika satt med Sam. Jag var i en dimma.

Smärtan jag kände då jag såg Sam går inte att beskriva. Det går inte att beskriva hur det känns att veta; att jag alldeles för tidigt ska lämna mitt barn. Han var 2,5 år. När han sprang mot mig (som han brukar) och kramade mig så kramade jag honom så hårt. Jag ville aldrig släppa taget. Sedan dess har jag velat krama honom så hårt varje dag. Hela dagarna. Varje minut. Han är mitt liv, så länge jag lever.

 

Det här var den 27 september 2012. 11 dagar tidigare fyllde jag 28 år. Jag ringde till min mamma den dagen och berättade att jag för första gången på många år kände lycka då jag tänkte tillbaka på året som gått.

11 dagar senare fick jag veta att jag ska dö. Ödets ironi.

 

Idag för ett år sedan vaknade jag på Hotell Björken. Jag trodde att jag skulle börja en droppbehandling med antikroppar för att bygga upp kroppen igen. Magnetimpulsundersökningen visade att inget förändrats, och därför var Johan så osäker och ville inte fastställa en diagnos. Det hade han meddelat via telefon två veckor tidigare. När jag kom in i mottagningsrummet satt det en annan man där tillsammans med Johan.

Senare fick jag veta att Peter, som han heter, är en av världens främsta forskare på ALS.

Peter pratade och ställde frågor - när klockan närmade sig tiden jag fått för droppbehandlingen sa Peter att jag fick göra som jag ville - men en droppbehandling skulle inte hjälpa mig. Han var säker på att det min kropp drabbats av, är ALS*. Världen rasade...igen. Den rasade i 5 minuter och allt blev svart.

Efter 5 minuter hade jag bestämt mig. Jag bytte fokus. Nu gäller det att leva. Nu!

 

Sedan dess har mitt liv fått en ny mening - och på många sätt är jag lyckligare än aldrig förr. Definitivt mer tacksam. Ibland sköljer sorgen över mig, och då går det inte att stå emot. Jag tillåter mig rasa och bli tröstlös.

Tänka igenom allt jag eventuellt kommer missa. Sams 10 årsdag. Sams student. Att bli farmor.

Att fylla 40 eller 50. Det finns inget att säga - det är så jävla jävligt att tänka på.

Men det finns så mycket som gör mig lycklig - här och nu!

Det finns vänner runt omkring mig och jag tror att dom vet vilka dom är. Utan dom hade detta varit så mycket svårare. Jag har kollegor som finns för mig varje dag, även när vi är lediga. Jag har ett eget team på NUS.

Men framförallt: Utan min familj vore jag ingenting. Min sambos familj finns alltid där för oss. Jag har en modig sambo som står pall för banne mig allt. Jag har en fantastisk son som drar tillbaka mig till verkligheten varje dag.

Jag älskar er - all den tid mitt hjärta kan slå.

 

Idag, ett år senare så mår jag bra. Mina läkare tycker att det går extremt sakta för mig och jag känner själv att min kropp fortfarande orkar mycket.

 

Så, idag firar jag livet. Gör det du också. Fira ditt liv, med mig!

 

 

 

 

* http://www.socialstyrelsen.se/ovanligadiagnoser/amyotrofisklateralskleros

En lång, avancerad men korrekt förklaring av ALS

Jag firar med dig! <3

Jag fäller en tår när jag läser och tänker på hur orättvist livet är. Vad du är stark och klok som väljer att leva! Jag kommer tänka på dig hela dagen! Kram <3

Annika, jag känner dig egentligen inte alls. Du är en glad, inspirerande kvinna i min bekantskapskrets.
När jag fick veta vad du drabbats av så grät jag också, det är så orättvist.

Nu gråter jag inte, för du inger så mycket glädje, kämparglöd och livsvilja att jag blir glad.

Jag ska genast sätta mig i köket med min fina familj och fira livet jag också!

Du är en så fin person som har inspirerat mig i så mycket, utan att du kanske vet om det.
Tänker ofta på dig faktiskt.

Nu firar vi! <3

Annika, redan när du var 6 år och gick i förskolan, visste jag att du skulle "bli" nått. En stark kvinna, och tänk så rätt jag fick. Av hela mitt hjärta ger jag dig tankar och styrke kramar för att orka, orka allt det du vill, men framför allt att ge allt till din son.

Åh kära älskade Annika! Jag lever livet med dig!

Ja det är förjävligt rent ut sagt. Men du är helt fantastisk som har en sån härlig inställning till livet. Du inspirerar mig och får mig att börja tänka mer på mina egna val här i livet. Tack för det. Många kramar till dig!! <3

Jag vet inte vad jag ska säga. Älskade Annika. Så stark. Så klok. Livet är ofattbart orättvist. Jag beundrar dig. Stor kram!!

Fyfyfy, så orättvist! Tänker på dig och din familj! Och givetvis firar jag med dig! Stor kram

Vi tänker på er,skickar massvis med styrkekramar och finns här för er <3 Vi firar livet med dig, igår, idag och morgondagen. Mirakel finns det vet vi efter det som hände vid Elis födelse. Så jag tror och hoppas att ALS forskningen ska gå framåt. Mirakel. Ja det finns! Om det finns en fond för ALS så vill vi hjälpa till. Kramar! <3

Tack Annika för att du väljer att bjuda in oss i din verklighet. Jag beundrar ditt mod och din syn på livet. Du påminner att även om livet är orättvist, behöver det inte vara meningslöst. Det ger hopp. All kärlek och värme, Ankan. Tacksam att du har så mycket fina människor runtomkring dig.

Det är svårt att ta in att något så svårt har drabbat dig, det är bara För orättvist! Jag tänker på dig väldigt mycket Annika, dig och din familj. Jag skickar massor mer varma kramar till dig och jag hoppas att vi ses snart! Det är så underbart när vi väl stöter på varandra för du är så härlig, spontan, ärlig och rolig! <3

Älskade Annika! Läste din blogg igår men fann inga ord genom mina tårar. Jag vägrar fortfarande att ta in din sjukdom, du är en syster för mig och jag vägrar låta mina systrar drabbas av sådan orättvisa, jag kan inte acceptera det... Men jag är glad att du har lärt dig acceptera den och hantera den på ett sätt så att du kan leva fullt ut med din livsåskådning:positiv! Jag firar livet med dig från Shanghai! Saknar dig! Bamse-Kram!

Annika, Annika en sån stark och vacker kvinna.
Du är helt underbar! En sån härligt positiv människa är det sällan man möter.
Igår firade jag livet med dig. Tänkte på dig och din familj.
Kram på dig <3