Ursäkta min generalisering...
Igår var det föräldramöte på min sons förskola.
Jag hade sedan länge vetat att jag skulle delta på ett nomineringsmöte som förtroendevald för kyrkan,
och det skavde inuti mig.
Skulle jag svika det uppdrag jag i och med kyrkovalet hade tagit på mig för att kunna gå på föräldramötet?
Självklart inte - Självklart kunde ju barnets far gå på föräldramötet.
Men det är så svårt för mig att inte veta vad som blir sagt, att inte kunna ställa mina egna frågor.
Martin berättade senare att det bara var mammor på mötet. Mammor och Martin.
När jag har varit på föräldramöten tidigare har vi i stort sett bara varit mammor.
Ursäkta min generalisering.
Jag kan bara tala för mig själv, men den här normen för min familj har jag skapat helt själv.
Jag har kallat mig för feminist sedan jag var 13 år, så jag kan inte skylla på att jag inte sett mönstret i mitt eget beteende. Det har jag. Jag skyller det inte på min sambo.
Möjligtvis kan jag skylla det på strukturer i samhället och könsroller, men den enda som har makt att förändra sådana roller i mitt eget hem är jag.
Jag har av egen fri vilja tagit allt detta ansvar. Jag har gått med Sam på BVC. Jag har hämtat och fixat hans mediciner. Jag har köpt alla hans kläder och fixat med ryggsäcken varje kväll. Jag har gått på föräldramöten. Jag har lagt alla dom uppgifterna på mig själv. Jag tror att jag det får mig att känna mig viktig.
Ursäkta min generalisering...men varför har jag som mamma ett sådant stort kontrollbehov?
Handlar det om djupt gående strukturer? Eller handlar det om mig som person? Eller både och?
Varför mår jag dåligt över att be Martin gå på ett föräldramöte. Han är lika mycket förälder till Sam.
Varför kan jag inte acceptera att jag inte kommer få all information.
Jag vet att jag kommer få den viktigaste informationen från honom.
Återigen - ursäkta min generalisering. Jag förstår att det ser olika ut i olika familjer.
Jag lägger ingen värdering i det hela - utan konstaterar bara hur det är för mig.
Kommentarer
Trackback
