År fem, den femte kvinnan och ett ögonblick

Hej läsare och tack för att just DU läser. För mig betyder det väldigt mycket, tro det eller ej.
 
8 november har passerat och med det även år fem.
Fem år sedan jag fick diagnosen ALS (med största sannorlikhet). 
Ifjol skrev jag en blogg om en eventuell omdiagnostisering, det hoppet levde jag och min familj 
väldigt gott på men efter en grundligare undersökning så hamnade jag tillbaka till misstänkt ALS.
Varför skriver jag att det är med största sannorlikhet?
Det är endast ca 25% av patienterna där man med blodprov kan fastställa sjukdomen till 100%.
"Vi andra" lever med symprom som liknar och med största sannorlikhet är ALS. Sjukdomen är väldigt individuell och forskningen börjar komma några steg på vägen mot mer kunskap. Det är skönt att veta.
 
År fem så. Jag firade den på ett lugnt sätt. En del tårar blev det, men några av lycka.
Lycka över att livet fortfarande är mitt, att jag forfarande har så mycket kapacitet.
Lycka över såväl små som stora ting.
Tacksamhet och ödmjukhet inför det som varit men också framtiden.
Ingen vet något om framtiden, därför är det viktigt att ta vara på det som är här och nu.
 
I år har jag utmanat sjukdomen rejält. Jag började plugga på folkhögskola i Södertälje för att utforska diakonyrket.
Södertälje är ju väldigt avsides men jag var med på några otroligt intressanta träffar där nere. Fick vänner för livet och lärde mig för livet. Det gavs även mycket tid att reflektera över livet. 
MEN, så ändrades planen för mig och vägen som jag trodde var utstakad visade sig bli någon helt annan.
 
Andreas kom in i mitt liv. Så fort, så enkelt, så självklart, så fantastiskt och så utmanande.
Rätt fort började kroppen kännas annorlunda och så började ett nytt liv formas.
Jag har gått igenom och fullföljt en graviditet.
Jag har under året fött barn som den femte kvinnan i Sverige med ALS.
Jag lovar och svär att valet att behålla barnet nte var självklart. Det fanns och finns så många om och men när det gäller att behålla ett barn. Framförallt i min situation.
 
Det finns inget jag sörjt så mycket som min tro på att jag aldrig mer skulle bli mamma.
Att Sam aldrig skulle få ett syskon. Jag har sörjt och gråtit. Gråtit och sörjt.
Jag har även under dom här åren försonats med tanken och självklart varit oändligt tacksam
över privilegiet att ha ett friskt och fantastiskt barn.
 
Jag är så tacksam över hur kroppen samarbetat med mig. 
Det var tungt för mina muskelsvaga ben i slutet. Jag ramlade ofta och hade svårt att gå.
Men jag gick på benen - något jag aldrig hade kunnat tro att jag hade styrka kvar för.
Den 25 oktober kom Elsa till oss. 
När vi kom till Vilhelmina så kom en stolt storebror och omfamnade henne.
 
Det ögonblicket. Det ögonblicket när mina barn möttes, det är det största ögonblicket i mitt liv.
 
 
 
Och tårtan, med texten Fira Livet, kom världens bästa granne Emelie Johansson med igår.
Jag skulle bli så tacksam om just DU vill fira DITT liv med mig!
 
 
 
 
 
 
 

Till mina väljare!

Till mina väljare!

 

Jag har efter noga övervägande bestämt mig för att kalla in ersättare för samtliga av mina förtroendeuppdrag i Vilhelmina kommun med omedelbar verkan. Detta har jag meddelat under Centerpartiet Vilhelminas årsmöte ikväll. Jag kommer kalla in ersättare och vara borta från mina uppdrag året ut. Min ambition är att ta nya tag 2018.

 

Livet leder oss på oväntade vägar ibland. Omständigheter förändras och det finns flera anledningar till varför jag gör detta val precis nu. Den främsta anledningen är mitt privata liv.

 

Jag har ett relativt nytt jobb som jag trivs väldigt bra med och där jag vill göra ett bra jobb. Det är också det som gör att jag kan försörja mig. Jag har även börjat studera på folkhögskola, en utbildning som pågår under 2017. Jag har uppdrag som god man till två fantastiska ensamkommande flyktingpojkar. Jag hoppas att deras asylprocess ska starta så snart som möjligt vilket innebär mer tid för godmanskapet. Jag väljer att prioritera dessa saker just nu, samt min familj, då jag känner att jag inte riktigt räcker till för tillfället.

 

Den andra anledningen ligger i politiken. Jag valde att vara aktiv inom politiken för att få vara med och påverka Vilhelminas framtid, det är en hjärtfråga för mig och jag brinner för mitt engagemang. Jag gick in i valet 2014 med ett enda vallöfte, att försöka skapa ett bra debattklimat och ett samarbete eftersom det var och är min fasta övertygelse att det är det som leder Vilhelmina framåt. Jag tycker också personligen att jag lyckats hålla detta vallöfte och att det lett till att vi haft ett bra samtalsklimat med bra informationsutbyte större delen av den här mandatperioden. Förhoppningsvis så har du också som väljare känt av det och att du därmed kan känna dig mer nöjd och stolt över att bo och leva i Vilhelmina. Nöjda och stolta medborgare är otroligt viktigt för att Vilhelmina ska fortsätta att utvecklas.

 

Det är en fantastisk ynnest att få jobba för och med utveckling samt att sitta i dom sammanhang där besluten för kommunen fattas. Men att bedriva opposition samtidigt som man vill vara mån om att behålla en bra och konstruktiv dialog är ibland som att balansera på en lina. Dessvärre så upplever jag att det avslappnade klimat vi haft har förändrats det sista halvåret och även om det inte är det som drivit fram mitt beslut har det givetvis också påverkat mitt beslut. Jag har en rädsla för att tappa min drivkraft, ryckas med i negativa tankemönster. Min magkänsla säger mig också att det finns en risk för att samtalsklimatet kommer förändras än mer ju närmare valet 2018 vi kommer. Jag påverkas mycket av det och känner att jag behöver få perspektiv. Jag ställer inte upp på att vara en del i ett samtalsklimat där du måste ”ha skinn på näsan” eller ”kunna ta skit” bara för att det är en del av gamla mönster som vi har i kommunen. Det passar inte in i mina värderingar.

 

Därför anser jag själv att det är ett bra läge för mig att ta ett steg tillbaka och reflektera över vad jag vill åstadkomma. Jag behöver definiera min roll, mitt engagemang för att hitta tillbaka till den energi och den glädje som det är att jobba politiskt. Jag vill vara en del av arbetet i att driva vår kommun framåt. Detta sammantaget med studier, jobb och livet gör att jag fattat det här beslutet för 2017.

 

Jag har lovat mig själv att sluta när jag inte tycker att det är kul längre, det är bara så jag kan göra ett bra jobb. Jag kommer inte att sluta men att vara sann mot sig själv är viktigt för mig även om det tyvärr också innebär att det måste ske på bekostnad av det förtroende jag fick vid förra valet av er väljare. Genom att ta ansvar för min egen livssituation och mitt eget engagemang. Genom att ta ett steg tillbaka hoppas jag också kunna komma tillbaka med ny energi inför dom allmänna valen 2018.

 

Angående Kyrkovalet 17 september 2017 så är ingenting förändrat. Listorna är tryckta och jag ställer upp i det valet som kandidat för Centerpartiet helhjärtat.


År fyra, värt att fira!

Hej bloggen!
 
Hipp hipp hurra, det är Annikas diagnostiseringsdag idag!
Det är svårt att förstå att det gått 4 år. 4 år sedan jag (med högsta sannolikhet)fick diagnosen ALS på NUS.
Gud vet att det har varit svårt, bara det senaste året har livet testat mig rätt ordentligt.
Fortfarande värt att fira!
 
Idag, 8 november, vill jag hylla min familj. Alltså den familjen där jag själv är barn.
4 syskon (ja, det var väl kalla vintrar för mina föräldrar) som alla på sitt sätt hjälpt och stöttat mig. 
Eller, hjälpER och stöttAR mig hela tiden.
2 fantastiska föräldrar som med sina fel och brister är mina bästa tänkbara.
Verkligen värt att fira!
 
Jag har gjort EMG (https://sv.wikipedia.org/wiki/Elektromyografi - länk till en väldans säker källa)
för att utreda vad jag har för diagnos (se inlägg från 160621) Jag har inte hört något nytt angående det.
Ändå, värt att fira!
 
Så, idag får jag för fjärde gången uppmana er läsare att fira livet.
Fira ert liv med mig!
 
Väldigt vacker dag att fira livet. Några minuter nere vid ett favvoställe i Vilhelmina.
 

Internationella ALS-dagen & OMDIAGNOSTISERING

Endurance is one of the most difficult disciplines, but it is to the one who endures that the final victory comes.
- Buddha
 
I vanlig ordning är det länge sen jag gjorde ett inlägg på detta misskötta barn som kallas blogg.
Idag känner jag ändå att jag vill göra ett inlägg med anledning av den
internationella ALS-dagen som infaller den 21 juni varje år.
 
Som bekant var 8 november 2012 en svart dag i mitt liv.
Den dagens fick jag beskedet att jag med all sannolikhet
hade blivit drabbad av den obotliga sjukdomen ALS.
 
Jag har länge velat träffa den forskaren som var med den 8 november 2012
(enligt min journal träffade jag honom sist i januari 2013) och för 2 veckor sedan fick jag göra det.
Efter att vi pratat länge, klämt, känt, testat motorik, styrka mm
så sa han att jag KANSKE INTE HAR ALS!!!
Med tanke på min fysik och hur jag mår efter alla dessa år så ska jag göra om vissa moment
i utredningen och kanske blir resultatet att jag bär på en annan MYCKET lindrigare sjukdom.
 
Det är svårt att ta in, det är för tidigt för att jubla.
Men bara tanken. Wow.
Inget kan bli värre än det jag redan "levt" med.
 
Här kommer en suddig bild på gymmet efter att jag för någon dag sedan tog
personbästa i 0,5 mil SkiErg. Jag blir starkare och starkare för varje dag efter att jag bytt från
passiv till aktiv fritid.
 
 
Och sen en skärmdump från ett löjligt test på Facebook men som ändå stämmer rätt bra :)
 
 

Fira livet 3 år (del 2)

Kära vänner
 
Idag har varit en väldigt fin dag då jag varit tacksam för livet.
Tacksam för min son.
Tacksam för min familj.
Tacksam för att jag har möjlighet att förmedla min syn på livet.
 
Idag fick jag göra det på Missionskyrkan i Vilhelmina.
Den möjligheten är jag också tacksam för.
Jag fick vara med i programmet som egentligen handlade om kyrkans avgående pastor Maria.
Dessutom fick jag sjunga....och det ÄLSKAR jag.
 
Hoppas ni firat ert liv idag, om inte så gör det imorgon. Och i övermorgon. Och dagen efter det.
Det enda liv vi kan förändra och bestämma över är vårt eget.
Vänta inte, lev idag!
Min sina granne Sam Heidenberg har hjälpt mig med gitarr, Niklas Blom har skött inspelning och mix. Voilà!
https://www.youtube.com/watch?v=L83ISaGWzAg&feature=youtu.be
 
                      
 
Jag vaknade i Storvall och körde förbi ett mulet och dimmigt Saxnäs.
 
 
Självklart fanns det tårta som min fina vän Marina hade gjort :)
 
 
 
En extra hälsning och världens största kram till min egen pappa på farsdag.
Utan dig vill jag aldrig vara.
 
 
 
 

Fira livet 3 år (del 1)

Kära vänner.
Jag kommer aldrig glömma den här dagen för tre år sedan. Det snöade 6 dm på 6 timmar och kaos utbröt, även fast vi bor i Norrland där vi faktiskt vet att det kommer snö varje år ;)
 
Bussen till Umeå hade fastnat i en backe, så vi blev sena men klockan 22.00 satt jag i sängen på Hotell Björken och såg bilder på snökaos från Vilhelmina på TV4 nyheterna.
Dagen efter trodde jag att jag skulle påbörja en droppbehandling.
Vad som hände dagen efter, den 8 november 2012 är numera en milstolpe i mitt liv.
Ingen droppbehandling. Den dagen fick jag beskedet att jag har ALS.
 
Tänk att man kan hata 3 bokstäver så mycket.
 
Den här hösten har jag haft ett fokus, att utmana min egen kropp på Body Center.
Att se vad som finns kvar. Vilken styrka har jag tappat pga döda nervtrådar och hur mycket styrka har jag tappat pga den inaktivitet jag haft sedan flera år tillbaka?
 
Första gången jag gjorde 5 km på stakmaskinen och hade puls i ca 35 minuter var jag i ett sådant lyckorus.
Jag nästan grät. Jag tar mig friheten att jämföra det med att vara blind och helt plötsligt kunna se.
Jag har inte haft hög puls så länge på flera år.
Jag får inte hög puls av att promenera. Cykla går inte pga balansproblem och benen har heller inte styrka nog att trampa runt i den takten som skulle behövas för att få hög puls så länge på en maskin.
Att lyfta vikter, öka antal kilon.
 
LYCKA!!
 
Nu ska jag fortsätta bygga upp kroppen på bästa sätt, be ALS dra någonstans.
Träna är ett sätt att rensa huvudet och bli av med en del stress.
 
Inget i livet är statiskt, inget är förgivet.
Att träna är en del i att fira mitt liv.
 
 
 
 
 

Ledarkrönika LT 9/4

Hej bloggen och Hej Ni som tar er tid att läsa. Tack för det btw.
 
 Tidigare i vinter fick jag frågan från "Tidningar i norr"om att skriva en ledarkrönika i Lokaltidningen (som förövrigt är den enda tidningen jag läser). Lokaltidningen ges ut i inlandet och har reportrar i Lycksele, Vilhelmina, Åsele, Dorotea och Storuman. I slutändan blev det 3 krönikor under året. Hursomhelst.
Som vanligt svarar jag JA eftersom att jag är dålig på motsatsen med tre bokstäver.
Jag funderar nästan aldrig innan jag svarar, utan hoppar på det mesta som låter kul.
 
Sedan började jag tänka på ämnen, tvivla på att jag kunde, gruva osv
men då var bollen redan i rullning så att säga.
Tidigare i veckan publicerades i alla fall min första ledarkrönika, och eftersom
påsken nyss varit (jag skrev insändaren på skärtorsdagen, varför vara ute i god tid?) så tänkte jag på påskkärringar och häxor som jag tycker är fascinerande. Googlade lite fakta, fick inspiration och så här blev den:
 

Häxor behövs i politiken!

Påskhelgen är över och barnen har nog fått i sig en årskonsumtion av godis. Genom att klä ut sig till påskkärringar och knacka på dörrar förses dom både med sött, salt och surt. Kanske en och annan frukt. Men dagens påskkärringar är inte detsamma som dom historiska. Skärtorsdagen är historiskt den ”rena dagen”, men också den dagen då häxorna for till Blåkulla. Jag läser många olika inlägg på Facebook om kvastfärder och ler för mig själv; ” Hej, när åker du? Själv drar jag iväg vid fyra-tiden. Det mesta är klart; badat katten i neon, satt lysdioder i hucklet, fixar just nu hjullagren på kvasten, blir raket-bränsle i år. Om vi ändå inte syns önskar jag glad påsk...” Häxor för mig är frigjorda. Häxor för mig är starka, kunniga och självständiga kvinnor. Därför ler jag. Historien berättar att kloka gummor alltid funnits, gummor som kunde bota sjukdomar av denna anledning möttes med respekt, några Blåkullafärder och bortrövande av barn var det aldrig tal om. Dessa anklagelser dök först upp 1667 och det är detta som skiljer den gamla typen av trolldom från den nya. Den sista ”häxan” som avrättades i Sverige för trolldom var Anna Ersdotter, en 80-årig kvinna från Gillberga-Lista, 1704 i Eskilstuna. Långt ifrån dagens färgglada barn som knackar på dörrar och vädjar om något gott.

Kunniga kvinnor i politiken har alltid väckt motstånd. Värst har det varit för kvinnor som velat driva en offensiv jämställdhetspolitik. Men utan dessa kvinnor skulle vi inte varit där vi är idag. Den första striden handlade om kvinnlig rösträtt. Den striden vanns för nästan hundra år sedan, och sedan följde öppna utbildningar och yrken för kvinnor.

Numera är det lika självklart med föräldraförsäkring och förskola som med skilsmässa och abort. Men motståndet har varit hårt. Kvinnor och organisationer – bl.a. Grupp 8 – som drev politiken framåt fick leva med att bli stämplade som häxor. Häxa i dålig och negativ mening.

Starka och kunniga kvinnor har historiskt blivit och blir häcklade och förföljda. Hatade och kallade för både det ena och det andra. Dessa kvinnor har uträttat så mycket och vi har många av dessa att tacka för att Sverige har blivit så pass jämställt som det är idag.

Att stå upp för sin sak och våga ta plats är inte lätt. Vare sig det handlar om kvinnlig rösträtt, att viga 2 personer av samma kön eller att tro på det man kan. Men vi häxor behövs. Vi behövs i politiken och i vardagen. Vår kunskap, vår erfarenhet och vårt engagemang behövs. Så till alla häxor där ute, fortsätt stå upp för er själva. Fortsätt ta plats och fortsätt flyga till Blåkulla. Ett tips till nästa år; byt ut kvasten till cykel så slipper ni få stickor i aschlet!

 

 
 

2014

Jag som är så dålig på att komma ihåg bloggen - egentligen kanske det bara behövs ett inlägg.
Inlägget med stort I. En resumé av 2014:
 
2014 har främst präglats av en sak: politik och val.
All planering drog ju igång på allvar i januari, först för EP-valet men också för de allmänna valen.
Att genomgå en valrörelse är jobbigt men skitkul!
 
I februari genomförde många men också jag som koordinator WWW.
Jag visste redan då att jag ville satsa på politiken och jag hade bestämt mig för att sluta jobba för Visit Vilhelmina.
Jag är så stolt över att ha varit med om detta:
 
Jag och Mr. Lions: Gunnar Wikström
Fotocreds till: Patrick Willems och Hannele Malinen Bång
Fotocreds till: Kenna Lindström
 
Februari var en händelserik månad då vi fick ett missfall vilket var en stor besvikelse, framförallt med tanke på min livssituation. Mina dagar känns ibland som sanden i ett timglas.
I februari hade jag även tackat ja till att medverka i en "Livspaus".
Ett samarbete mellan alla kyrkor som skulle genomföras 6 gånger under året (tror jag det var) och jag var först ut, att tala om min syn på livet - efter beskedet om diagnosen ALS.
Jag kom till Stenmans 20 minuter innan utsatt tid och redan då var caféet fullt av folk - men folk fortsatte komma och tillslut satt folk på golvet och i trappan.
Den känslan går inte att beskriva - att så många kom för att lyssna på mig. Det är jag evigt tacksam för.
Under kvällen skickades det även runt en hink där man fick lämna ett frivilligt bidrag till ALS forskning.
Den här kvällen kommer jag aldrig att glömma!

Mitt liv har förändrats sedan jag fick min diagnos, att ta vara på livet. Jag ville förverkliga en dröm, trots att jag var rädd att jag inte skulle klara det (jag är en väldigt orolig person).
29 april åkte vi till Thailand i 5 veckor - något av det största som hänt i mitt liv.
Bilderna får tala för sig själva, vi hade det så enormt bra och ibland fick jag nypa mig i armen.
 
När vi kom hem återstod mitt sista arrangemang som koordinator för Visit Vilhelmina,
det blev väldigt lyckat och var en kanon vecka:
 
 
Semesterveckorna under sommaren var galet bra, vilket väder vi hade!
I augusti drog valrörelsen igång på riktigt och jag deltog i flera debatter som var något helt nytt för mig.
 
September var inte bara den månaden då det var val. Vi hämtade en hund som numera är en given familjemedlem, Rally - en liten dvärgpudel som är väldigt bestämd.
 
Jag blev rejält överaskad då mina kära älskade vänner Lotta-Karin och Jon kom och berättade att jag skulle följa med en sväng. Inte visste jag då att dom mfl. hade ordnat tidernas 30-årsfest till mig.
Det var så många vänner där, och släkt. Helt överväldigande, jag är sjukt tacksam för den dagen och kvällen.
 
14 september kom dagen som vi jobbat hårt för, och resultatet blev långt över förväntan.
Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att jag skulle få så många personkryss, och jag är så tacksam för att jag efter valet kunde börja jobba med det som jag helst ville: politik.
 
Den 16 september fyllde jag 30. Det var en dag som jag tidigare trodde att jag inte skulle uppleva. Jag kan även skriva att jag mår så bra, och är så lycklig. Min läkare säger att sjukdomen i princip står still. Halleluja!
 
I oktober genomförde vi vårt valfullmäktige och då blev det klart att jag ska vara kommunstyrelsens vice ordförande den kommande mandatperioden. Eller oppositionsråd som det oftast kallas. Jag blir knappast fet på lönen, men jag gör valet att enbart jobba med politik. Att som 30årig kvinna få den möjligheten, helt sjukt.
Såhär glad var jag efter valfullmäktige;
 
 
I november fick jag ett samtal från SVT, dom ville göra ett reportage om mig till programmet "Fråga Doktorn".
Det var en spännande dag tillsammans med kameramannen och reportern, en helt ny upplevelse.
Programmet kommer sändas den måndag 12 januari 18.15.
 
I 30 års present fick jag en massa bidrag för kommande äventyr, vi fick använda dom som vi ville men givet var ju att resa igen. Vi bokade en helg i Sthlm när det var dags för den årliga dagen, den 8 november då jag för 2 år sedan fick diagnosen. Den dagen har jag bestämt mig för att fira livet - och välja livet. Att vara tacksam för det jag har, att leva här och nu. Att inte ta saker för givet - och att vara lycklig!
Helgen i Stockholm blev fantastisk. Jag fick gå på något som jag verkligen älskar: musikal.
Livet är en schlager, Junibacken, Shopping, Monster Jam och tid med min lilla familj.
 
    
 
 
När jag kom hem hade vi bokat en middag med mina "gamla kollegor". Vi som jobbade tillsammans i Tingshuset (jag, Stina, Lotta och Sabina) kommer alltid vara ett tight gäng. Gissa om jag blev rörd då jag fick en specialdesignad mössa. Jag fick även frågan om det var okej att dom tryckte upp fler och sålde, med en viss summa som skulle gå till ALS forskning. Mössorna genererade 15.000:- till forskning!!! 
 
 
 
2014 har ju handlat en hel del om att uppmärksamma sjukdomen ALS. I och med den så kallade "Ice bucket challenge" kunde jag under ganska många veckor se att fler och fler runt mig antog utmaningen och varje dag blev jag påmind om den där skitsjukdomen som intagit min kropp.
Det var grymt jobbigt - men så viktigt! Jag vet inte hur mycket pengar det drog in till forskning, men jag är helt övertygad om att dom en dag kommer kunna rädda mitt och andras liv.
 
Nu är det december, och nyårsafton. Jag fick äran att vara tärna på Herr och (numera) Fru Trysberg bröllop som är ett minne för livet.
 
 
Julen har varit väldigt lugn. Just nu är vi hela släkten uppe i Storvall/Klimpfjäll. Det är högljutt kaos i vanlig ordning. Men att vara omgiven av människor man älskar är ändå det bästa.
 
Jag önskar alla ett bra 2015.
Kom ihåg att inte ställa för höga krav på dig själv - tillräckligt bra är bättre än bäst.
Man kan aldrig förändra människor runt omkring en, det enda man kan göra är att följa sitt eget hjärta.
Och var inte så duktig så att du sliter ut dig - ingen kommer tacka dig ändå.
 
Kärlek <3
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

C <3 SD = Sant?

Just det fick jag läsa på allra käraste facebook igår, allt kom efter en artikel som VK publicerade om mig igår där brödtexten löd: Jag är beredd att ta över som kommunalråd, med stöd av SD
Tack för den VK!
 
För det första så är jag företrädare för Allians för Vilhelmina. Vi gick till val tillsammans i valtekniskt samarbete.
Tillsammans med Alliansen ska jag diskutera framtidens lösningar.
Ett samarbete med SD är för mig som centerpartist helt uteslutet.
SD fick ett mandat i Vilhelminas fullmäktige - precis som jag fick ett för Centerpartiet.
Sådan är demokratin - och leve den!
 
Ikväll träffas Allians för Vilhelmina för att prata om hur vi tillsammans går framåt efter det otroligt svaga parlamentariska läget i vår kommun.
Vänsterpartiet har (enligt rykte) meddelat att dom inte vill ha något blocköverskidande samarbete. Socialdemokraterna kan tänka sig att diskutera saken, men någon sådan träff finns inte inplanerad.
 
PA måste välja vilka dom vill samarbeta med dom kommande 4 åren, och jag vore väldigt glad om vi kunde fortsätta det samarbete vi nu haft under 4 år som opposition.
ÄR det så, att PA vill samarbeta med C KD och M så har vi 13 mandat (då jag fortfarande inte vet om deras första namn tänker bli sk politisk vilde)
 
I vårt fullmäktige finns det plats för 27 mandat.
Om det är så att S+V har 13 mandat och Alliansen + PA 13 mandat så har SD en vågmästarroll.
Jag ser det så här: Vi kommer till valfullmäktige den 15 oktober. Både nuvarande opposition och nuvarande majoritet har förslag på namn till ordförandeposterna.
Vem kommer det bli som avgör? Jo, SDs mandat som har rösträtt precis som alla andra.
Det kallar inte jag att samarbeta, det kallar jag at få stöd för eget förslag.
Precis så som läget varit i riket ända sedan SD kom in i Riksdagen.
Ännu värre blir det i riket den här mandatperioden då S + MP utgör en ytterst svag majoritet och också kommer behöva stöd av andra partier för att få igenom viktiga beslut.
 
Jag har även fått frågan om JAG personligen kommer att kontakta SDs mandat, Eric.
Svaret är: självklart! Att prata och diskutera är inte detsamma som att samarbeta.
Jag respekterar Eric som person, men inte politiken som hans moderparti för.
Det finns många partier som jag inte sympatiserar med, men jag pratar med dessa personer iaf.
Vad är anledningen att vara otrevlig? Jag känner honom inte ens.
 
Ja, det var lite av det som snurrar i mitt huvud
 

Kommunvalet avgjort

Kära bloggläsare....kanske finns det en och annan kryssare som läser också
 
Det här är ju lätt en av dom största sakerna som hänt mig (tänk bort att bli mamma osv.)
På valnatten blev vi varse om valresultatet för kommunen då Centerpartiet får 19,9% stöd av väljarna.
Vilken seger.
Centerpartiet känner sig även som segrare i både Landsting och framförallt riksdag.
Från att ha varit totalt borträknade till att bli en nyckelspelare som det ser ut nu då Löfven söker stöd hos C.
 
För mig, personligen, kom den största segern igår då personkryssen blev färdigräknade och det visar sig att jag får över 33% stöd av väljarna. Kan inte beskriva känslan.
Den som hamnar tvåa på "kryssligan" har över 100 kryss färre än mig.
 
För mig innebär det inte bara att folk vill se mig på en hög position - det innebär främst att folk vill se en förändring.
Jag gick till val på att återskapa ett positivt klimat i Vilhelmina kommun.
Det kostar ingenting. Kommunikation, ärlighet och öppenhet kostar ingenting.
Centerpartiet i Vilhelmina har inte mer pengar än någon annan att spendera på stora vallöften, tyvärr.
Nu återstår det att se vart alla dessa kryss, och allt detta förtroende leder.
Först ska det förhandlas, stötas och blötas.
Tiden får utvisa vem som innehar Kommunalrådsposten efter valfullmäktige den 15 oktober.
En sak är säker - jag gav mig inte in i detta för att ge upp.
Jag ska förvalta förtroendet på bästa möjliga sätt.
 
Från djupet av mitt hjärta - TACK!
 
 
 
 
 

Hur ska jag orka?

Hej bloggläsare
Idag är det 4 dagar kvar till val.
Som Ni kanske vet så står jag etta på Centerpartiets lista för kommunfullmäktige.
Detta innebär även att om vi får nog många röster så skulle jag kunna hamna som kommunalråd - stort!
Det innebär i alla fall med största säkerhet att jag kommer börja jobba mer med politik än tidigare.
 
Jag har stött på en viss oro, oro för mig.
Hur ska jag orka?
 
Här kommer min deklaration:
ALS är en sjukdom som sakta bryter ner musklerna, för min del är det med betoning på sakta.
Jag mår jätte bra, bättre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig.
Hade jag inte själv trott att jag orkar - hade jag aldrig satt mig i den här situationen.
En sak har jag lärt mig, och det är att lyssna på min kropp och sätta mig själv i första hand.
Det är ingen liten uppgift jag åtagit mig, men jag är SÅ peppad.
Jag har all hjälp jag någonsin önskar runt mig, både från min familj och från partiet.
 
ALS spelar ingen stor roll i min vardag, den finns där - alltid. Men sjukdomen är inget som jag fokuserar på.
Jag har mål i mitt liv. Jag har ambitioner. Jag har drömmar. Jag har vilja. Jag har styrka. Jag har hopp. Jag har tro.
DET ÄR DET SOM ÄR MITT FOKUS!
 
Så, nu är snart mitt livs längsta arbetsintervju över - och jag hoppas att jag får jobbet.
Jag hoppas att jag får stort förtroende på söndag.
Det vore en ära att få jobba med det viktigaste och roligaste jag vet - politik och Vilhelminas framtid.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Plats 228 av 290

 

Vilhelmina ligger sämst till av alla länets skolor, Centerpartiet vill att alla skolor ska vara framgångsrika!

Idag presenterar Lärarförbundets sin skolranking där vi kan se att Vilhelmina kommun ligger långt efter andra kommuner i länet. Faktum är att Vilhelmina ligger på plats 228 av 290 i Sverige. Jag tycker att det är bra att dessa rankingar görs så att vi får upp ögonen för hur vi kan förbättra och utveckla åra skolor. Centerpartiet anser att det krävs ett omtag i skolpolitiken i vår kommun då barnen och ungdomarnas trygghet och kunskapsinhämtning är en av de viktigaste frågorna för en hållbar framtid.

För att lyckas med att få en framgångsrik skola så krävs ett antal åtgärder, ex. så måste man jobba långsiktigt med att satsa på skolan. Man måste satsa på kompetensutveckling för lärare och rektorer, då det som påverkar resultaten mest är det som händer mellan lärare och elever i klassrummet. I Vilhelmina är det viktigt att jobba med attityden hos eleverna till skolan - det ska vara coolt att gå till skolan och få bra resultat. Inte tvärtom! Där har föräldrarna en viktig uppgift.

En annan viktig komponent är valfrihet. Det fria skolvalet och friskolor är viktiga för individens möjligheter att välja en skola med en inriktning som passar just henne/honom. 

Centerpartiet tror att den digitala utvecklingen ger stora möjligheter till ett nytt sätt att lära. Vi vill att lärare ska få kompetensutveckling inom området IT-stödd pedagogik. Vi vill verka för att det lokalt tas fram lokala IT-strategier för skolan. Vi vill se ökade möjligheter att genomföra såväl distansutbildning som sk fjärrundervisning inom skolans alla ämnen. Små skolor på landsbygden kan med hjälp av digitala lärverktyg hålla en hög kompetensnivå när utbildningen kan ske på distans.

Jag hoppas att Vilhelmina har klättrat uppåt i nästa ranking, och jag lovar att jag och Centerpartiet ska göra vårat bästa för att göra Vilhelminas skolor framgångsrika!

Annika Andersson, Centerpartiet Vilhelmina


Min tatuering

För det första så har jag aldrig velat ha någon tatuering, trodde jag.
Någonstans i mitt undermedvetna kanske en dröm om bläck har funnits.
När jag fick diagnosen ALS så kände jag rätt fort att jag ville ha en tatuering.
En tatuering stod plötsligt högt på min "att göra före jag dör-lista".
Jag visste precis vad jag ville ha också, ändå har det inte blivit av.
Näst sista dagen i Thailand. I Bangkok. Klev jag upp på morgonen och kände att: "Idag gör jag det".
 
   
 
Och nu har jag den där, på min högra axel.
Min sons vänstra hand.
Han har lagt sin hand på min axel för att lugna mig.
Han har lagt den där för att berätta att allt kommer att bli bra. Han kommer klara sig bra.
Med...och utan mig.
 
 
Jag kunde knappast vara mer nöjd!!
 
 
 
 
 
 

Nummer ett

God kväll bloggläsare!
 
Idag är det 88 dagar kvar till de allmänna valen den 14 september.
Med andra ord så har mitt livs längsta arbetsintervju bara börjat.
Egentligen borde jag blogga väldigt aktivt om mina drömmar och visioner.
Jag borde blogga om mina hjärtefrågor och om mitt hjärteparti Centerpartiet.
Ändå kommer jag liksom inte igång. Men snart. Imorgon kanske :)
 
 
 
 
 
 

Att välja livet - om & om igen

För några veckor sedan fick jag ett inbjudan att prata om att välja livet i något som alla kyrkor går ihop och anordnar. Dom kallar det för "Vardagspaus" och kommer att bjuda in gäster till dessa några gånger under året.
 
Jag blev jätte glad när jag fick erbjudandet, för jag har velat prata om min situation ända sedan jag fick diagnosen.
När jag fick diagnosen tog det inte lång tid innan det började gå rykten. Det är helt okej.
Jag hade nog själv blivit förfärad och pratat med folk om det,
precis som man gör när man får reda på att någon är sjuk.
Det var jobbigt för att jag själv sällan fick frågan - jag fick själv aldrig prata om det, om jag inte tog upp det själv.
Inte sällan har jag folk lagt känslor i munnen på mig - som jag inte känner. 
Det gjorde att jag kände mig väldigt ensam - fast jag stod mitt i centrum.
 
Ikväll får jag chansen att berätta om min syn på livet - om att välja livet.
Om att syna sig själv och inse vad som är viktigt.
Om att sätta sig själv i främsta rummet för att kunna gå vidare och uppskatta allt runt omkring.
Jag får chansen att prata om att prata. Det som varit avgörande för mig hela livet.
Ja, jag ska dö MEN jag är lycklig!
 
Riktigt vad jag ska prata om ikväll, det får jag se.
Jag är riktigt dålig på att följa manus.
Det blir nog både gråt och skratt - men det blir ett tillfälle för mig att fira livet. Igen!
 
Stenmans konditori 18.30

RSS 2.0